A few people on Last.fm told me to write this. So yeah, thats why its in English.
Top 3 vocalists. (I cant do a top list, so this is just 3 great vocalists)
1. Ryo (9GBO)
2. Mako (deadman)
3. Sou (emmurée)
Music then, music now. As my music taste has changed over the years ive noticed that im very fastdious. If i were to make an example, back then, I could listen to Girugamesh and think "FUCK YEAH GIRUGAMESH!" now I cant stand his lack of vocal skills. And its not just Satoshi from Girugamesh, im talking about those types of bands. I can still appreciate the music from time to time, but these days, I always manage to compare their vocals to the mentioned singers above.
Varje gång jag ser Stand by me saknar jag min barndom så otroligt mycket. Jag var aldrig med om ett lika spännande äventyr som Gordie, Chris, Teddy och Vern var med om. Jag hittade aldrig en död kropp. Men att ha sommarlov, vara liten och leta äventyr, det saknar jag. Jag hade en bra idé om vad jag skulle skriva om i detta inlägg men jag glömde bort det medans jag gjorde andra saker. Jag antar och hoppas att de flesta har sett den här fantastiska film, om ni inte har måste ni genast göra det, och skämmas lite... faktiskt. Filmen handlar om de fyra vännerna Gordie, Chris, Teddy och Vern som i slutet av Sommarlovet ger sig ut för att hitta en död kropp. Liket tillhör en pojke i deras ålder som tydligen blivit påkörd av ett tåg och polisen har inte lyckats hitta honom. Vern berättar att han, av misstag, råkat höra sin äldre bror prata om att han vet vars liket är någonstans. Gängetser detta som ett tillfälle att bli kändisar, ära och berömmelsen, när det är de som lyckas hitta liket.
De fyra kompisarna har alla olika privata problem som man får veta under filmens gång, Gordie, som är berättaren i filmen, har nyligen förlorat sin äldre bror i en bilolycka och känner sig försummad av sina föräldrar efter händelsen. Chris har en negativ image i staden pga av hans familj, vilket gör honom till en måltavla när något i staden försvinner eller förstörs. Teddy har en våldsam far som konstant ser sin son som en punching-bag. Tillsammans stöttar de varandra under äventyret och finns verkligen till för varandra när de behöver någon som mest.
Filmen är inte påkostad eller uppskruvad och jag antar att det är det som gör den så bra. Vänskap och äventyr. Detta är helt klart en av mina favoritfilmer.
Jag är så fruktansvärt sugen på att köpa säsong 1 av Magnum P.I. Jag vet inte riktigt varför, eller jo det vet jag ju... det är ju en underhållande serie. Och dessutom är Tom Selleck jävligt cool i sin mustasch, hawaii-skjortor och shorts.
Att bli surprise gangbang! av allergier är inte en trevlig överraskning. I Fredags blev jag brutalt överfallen av pollen, mina ögon kliade, min näsa droppade snor överallt och jag såg ut att vara väldigt bedrövlig. På min lunchrast for jag till apoteket och köpte medicin, shit was so cash. Det var även tusen miljoner grader ute, skönt. När jag bestämde mig för att gå hem för dagen var jag inte så pepp på att hoppa på en buss full med människor när jag såg ut som jag gjorde, så jag bestämde mig för att gå hem istället. Till min besvikelse hade posten inte levererat mitt spel, det är så himla dumt att spel släpps på fredagar, posen lyckas ALDRIG leverera i tid, även om webhallen eller andra sidor skickar dagen innan. Om post från Japan kan anlända på en dag, borde även post från Sthlm kunna det. Aja, har jag väntat 5 år kan jag vänta 3 dagar till.
För övrigt har jag lyssnat enormt mycket på 凛として時雨 senaste album just A moment på senare tid, fruktansvärt bra. Sångare A och B har egentligen väldigt irriterande röster när de sjunger, men det låter ändå konstigt nog bra. Nu vet jag inte vilken låt jag ska bestämma mig för att länka, deras irriterande röster märker man mer i Telecastic fake show, men jag är currently mer inne på JPOP Xfile. Vi får se vad jag bestämmer mig för medans jag skriver klart resten av inlägget.
Jag har länge tänkt att jag skulle göra mig av med min stationära dator och byta till en laptop åter igen. Jag har inga planer på att återvända till Azeroth och då känns det inte speciellt lönt att ha en stor dator som bara tar plats. Jag är ganska trött på att använda mig av Windows, krasch och inte så superpålitligt att använda. Så att byta till OSX är redan bestämt. Och då har jag mer eller mindre bestämt mig för en MacBook Pro! Jag tittar på 15'' samt 17'', eftersom jag gillar min stora skärm jag har nu vill jag helst inte gå allt för långt bakåt i storlek. Men samtidigt vill jag inte ha en monsterstor laptop. Skillnaden mellan datorerna är inte så stor, förutom skärmarna, den ena har en Intel Core i7 processor och andra en intel Core i5. Vilket inte spelar så stor roll egentligen, då båda är tillräckligt snabba för det ändamål jag ska använda den till. Men vad som spelar roll är priset för dessa bjässar. 21495 kr för 15'' och 22995 kr för 17''. Mmm det svider, och det är inte några pengar jag kan slänga ut just nu, det får bli till framtiden. Perfekt, för jag måste bestämma mig för vilken jag vill ha. Tillsvidare får jag nöja mig med en iPod Touch som ska införskaffas snart.
Jag satt och läste ROCK AND READ 030 där då Ryo intervjuades. Han berättade lite kort om sitt förflutna, motgångar, dödsfall och framtiden. Jag kan inte sluta tänka på att Ryo verkar vara så riktigt jävla riktig, alltså.. genuin. Intervjun fick mig att bli lite tårögd.
On his post-GULLET exile and the formation of 9GOATS...
"After GULLET disbanded I felt so frustrated because I wasn't getting any results. I had gone all the way to Nagoya determined to make it, but failure only left me more dejected than ever. I wanted to quit completely, so I sold off my equipment and CDs and stopped being in bands for three years. I went home to Niigata to continue my work as a designer, designing shop signboards and CD jackets of bands I knew. One day, hati and utA (then Rayarch) approached me to work on their releases because they really liked the band logo I had made for lynch." -- p.191
"At that time, both of them did not have any kind of hopes or visions for their work. I didn't like it since I believed in having a strong foundation for whatever you were creating. A few months later they contacted me again, told me that their band had split up so they wanted me to join them in a new venture... and of course I said no. But for the next six months they persisted and kept up with their offer while I gave them advice at the same time. Both of them were also born in Niigata but had been living in Tokyo then, so we exchanged files and messages online. The music they sent me kept getting better and better, and I began to get a sense of what kind of band they were trying to create. I also started asking myself if I really wanted to spend the rest of my life as a designer, because no matter what I was still happiest when I was working with music. So I made a decision: I wouldn't care if I sold out or not. All I wanted was to lead a life where I could simply enjoy making music. I packed up and went to Tokyo, where the three of us gathered at utA's place and started writing songs." -- p.191
On his decision to join hati and utA...
"During this time my father had been diagnosed with cancer, so I was very uncertain about what I was going to do. I discussed this with them, and it was then I found out utA's father had also been suffering from terminal cancer. Since hati has been friends with utA for 10 years now he naturally knew about this as well, but both of them decided to hide this fact from me. utA's family constantly told him "This is not the right time to be in a band. Please come home." But utA only responded with "No, because the person I want to be in a band with is now here." hati also was very aware of his own lack of skills, so even though he was barely scraping by he still spent money on bass lessons to improve himself. As I looked at the two of them I thought, "All this time I've only been thinking of myself, no matter what I say." And I wondered if I'd ever encounter again such members who believed so strongly in me. In fact, at this time more well-known musicians were asking me to join their bands, but somehow I couldn't bring myself to say yes. My feelings towards the two of them had changed, and I decided that if I was going to be in a band again, I was doing it with them and no one else. Because the three of us came together under such similar circumstances, we felt it was hard to add new members to our lineup. Furthermore, the style of music we were pursuing was very different this time." -- p.191-2
*Unfortunately both ryo's and utA's fathers passed away last year, which became the inspiration for TANATOS.
On the name 9GOATS BLACK OUT...
"It's actually from the name of my design project (NINE GOATS BLACK ART). I was born on 1/19, hence the "nine". My starsign is Capricorn, hence "goats". And my favourite colour is black *laughs* There really isn't any significance behind the name, but I suppose you could read deeper into it as well. hati and utA also like the name a lot." -- p.192
On his voice...
"I never liked my voice. When I hear myself on a live recording I just want it to stop, and in the studio I'm always telling them to reduce the volume of the vocals *laughs* I still felt this way when 9GOATS started recording for the first time. Then one day the sound engineer insisted, "This voice is beautiful. I refuse to turn it down." And at that moment I thought, "Hmm, this might be my strong point after all." More and more fans have been telling me how much they like my voice as well, which has been very encouraging." -- p.194
On TANATOS...
"During the production of TANATOS, my father passed away (July 2009). After attending his funeral, I came back to Tokyo and continued writing lyrics, but I realized I couldn't come up with anything else other than what was related to his death. At first I thought I shouldn't be doing this. I felt incredibly self-conscious, as if I was seeking pity from others. By including such a private matter like my own father's death into the album, I felt like I was only trying to let everyone know how terrible my life was... and such blatant self-pity would only ruin the message I wanted to convey to the listener. But it was impossible for me to change the direction I was heading. I talked to the other members about it, and they told me that if that was how I truly felt, then I should just go ahead with it. So I decided to write about the emotions that filled my heart as I stood by my father's grave." -- p.193
On the future...
"My doubts have lessened and should continue to do so. Back then I was always afraid of alienating myself from my peers in the music industry. When it came to being in bands I always thought I had to follow trends and do things a certain way, otherwise I wouldn't get anywhere. However I have changed since and I now care less about such things, because no matter good or bad... I am myself. The only thing I want is to truly express myself through my voice and my design. I'm not sure what's going to unfold from now on, but I'm quite sure of one thing. The three of us have made a promise that no matter what happens, we will continue to stick together for the next ten years." -- p.194
Det är väldigt få människor jag verkligen beundrar, inte nödvändigtvis för vad de sysslar med. Utan för hur de framstår som människor.Ryo är av de få.
Helgen kliver in och jag har inget att se fram emot. Förut kändes helgerna bra. Nu är jag bitter och skär mig, nej nu ljög jag, det skulle jag aldrig göra, det gör ju säkert jätteont. Och så skulle jag bara svimma av att se lite blod och må illa.
Sigh no More med Mumford & Sons är fantastisk, det har jag sagt tidigare. Men just nu är albumet bättre än vanligt. Just nu känns texterna ur skivan så passande, för passande faktiskt.
Jag har hittat två bloggar jag gillar för tillfället, tyvärr blev det mesta borttaget ur den ena bloggen, men jag hittade det mesta av materialet igen.' NTSW, 18 + innehåller naket, bondage, gore, telefonledningar etcetc.
I torsdags for jag med första planet hem till Helsingborg med svullna ögon som samtidigt agerar sprinkler. Skönt var det att ingen snäll gammal tant frågade hur jag mådde under resan. Allt jag ville var att fara hem. Jag tänker inte skriva ett utförligt inlägg om vad det är som inträffat. De människor jag bryr mig om vet redan om vad som hänt och det räcker, jag uppskattar de som fanns till, både i onsdags och som hört av sig i dagarna.
